Margaretha Finnstedt

Sommar-London: Gratis champagne och dagar i slow-motion

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: sommar, torsdag till söndag i mitten av juli
  • Temperatur: 25 C
  • Resesällskap: maken
  • Boende: Haymarket hotel
  • Film att se innan: Elizabeth the golden age, Kingsman, tv-serien Wolf hall + 100 till
  • I väskan: Paraply, proper klädsel till Old Bond street och något snofsigt till kvällarna

Jag älskar storstäder under sommarmånaderna. Tempot är behagligt avslaget och de flesta museer och restauranger har öppet som vanligt, fast med betydligt färre besökare. Dessutom är parkerna som vackrast och i de flesta europeiska städer finns en uppsjö av kostnadsfria utomhuskonserter och föreställningar.

Efter fyra veckors ogräsrensning och husrenovering var kulturkontot magert och skrek efter påfyllning. Därtill hade jag samlat på mig fyra London-aktiviteter som skvalpat runt på en mental önskelista ett bra tag:

  1. Sommarutställningen på Royal Academy of Arts (förlagan till Vårsalongen på Liljevalchs)
  2. BBC Proms – det brittiska tv-bolagets årliga musikevenemang
  3. National Portrait Gallery
  4. Tamarind i Mayfair (europas bästa indiska restaurang?)

Slow motion

Under högstadiet och gymnasiet jobbade jag extra på lov och helger. Majoriteten av mina surt förvärvade slantar använde jag för att resa till London. Jag kunde inte få nog av folkvimlet runt Oxford street, Carnaby Street och Covent Garden. Trettio år senare går jag omvägar för att slippa precis de platserna och lägger minst lika mycket kraft på att platser där man inte behöver slåss om utrymmet.

St James – gratis champagne och promenadstråk

Den här gången valde vi att främst hänga i området St James, ett område som enklast kan beskrivas som posh med stort “P”. Förutom den vackra och välskötta parken med samma namn är det här området ett mecka för alla som uppskattar hantverk på den högsta nivå, och av trängseln på Oxford street märks ingenting trots att det ligger bara ett par kvarter bort.

Det är en väldigt liten skara av människor som faktiskt har möjlighet att handla här, men det är en ynnest att bara titta på skyltningen och varorna, oavsett om det är handsydda skor eller skräddarsydda herrkläder på Jermyn street, eller för den del handväskor eller juveler för hissnande belopp på Old Bond street. Utöver möjligheten att njuta av detta ögongodis så är Old Bond street en given plats för gratis bubbel. Om du är 50+, hel och ren (och aningens uppklädd) kan du räkna med att bli bjuden på champagne hos flertalet av butikerna, särskilt hos juvelerarna.

För den som har överskottsenergi finns Princess Diana Memorial Walk, en 11 kilometer lång promenad som sträcker sig genom fyra kungliga parker – Kensington Gardens, Hyde Park, Green Park och St James Park. Promenaden är markerad med 90 runda mässingsplattor. Om du vill ha ännu fler steg i benen och är nyfiken på modern konst och de nyare delarna av östra London har Bloomberg skapat The Line, en utomhus-konstrunda med tillhörande mobilapp som tar dig genom tre stadsdelar och passerar 25 ordentligt stora konstverk, som t ex verket “Here 24,859” av Jon Thomson and Alison Craighead och DNA DL90 av brittiska Abigail Fallis, en 9 meter vertikal dubbelhelix, konstruerad av 22 kundvagnar.

Sommarutställningen på Royal Academy of Arts

Royal Academy of Arts Summer Exhibition är Englands motsvarighet till Liljevalchs vårsalong i Stockholm, fast utan den råa februarikylan, och med en historia som sträcker sig tillbaka till 1769 (Liljevalchs började 1921). Utställningen är den största öppna utställning för samtida konst och hålls varje sommar i centrala delen av London från mitten av juni till mitten av augusti. Etablerade konstnärer och nya blandas och precis som på Vårsalongen är verken till salu. Det är en underbar blandning av tavlor, skulpturer och fotografier som fyller de enorma väggarna i Burlington House.

Stanna gärna till i på ett glas vin i baren som ligger i Burlington house innergård. Om du hellre vill ha en bra cocktail och älskar stora coffee table böcker, kila över gatan till underbara Swans bar.

First night at the Proms

Om du är född på 70-talet är sannolikheten hyfsat hög att du någon gång bläddrat förbi SVTs sändning av “Last night of the Proms”, den sista konserten av BBCs åtta veckor långa sommarmusikfestival “Proms” som hålls årligen i Royal Albert Hall sedan evigheter. 

Konsertsalen i sig med sina fyra våningar är episk. Här har alla stora stjärnor uppträtt för entusiastiska britter. Dessutom har Royal Albert Hall godheten att erbjuda tre bra restauranger och fyra barer. För restaurangerna krävs att man har bokat i förväg annars är det kört. Vi valde att äta på Coda – som bjöd på kanongod fransk gourmetmat. Du kan välja att äta förrätt och huvudrätt innan föreställningen, och sedan inmundiga efterrätten i pausen. Restaurang Verdi erbjuder italiensk husmanskost och Elgar brasserie serverar engelsk mat (undvik Little Elgar på våning tre som såg dötrist ut). Om du gillar fine dining med en omfattande vinlista så välj Coda. Utöver denna gedigna samling restauranger finns det även gott om barer, inklusive en champagnebar och tre klassiska barer till (!!!). Barerna erbjuder snacks och mindre rätter.

Kul kuriosa. Tredje våningen i Royal Albert Hall heter sedan 2016 “Rausing Circle” efter en rekordstor donation (5 miljoner pund) av Julia och Hans Rausing Trust — den största enskilda donationen i hallens över 140-åriga historia. Som ett tack och erkännande för detta bidrag fick den tredje cirkelns nivå sitt namn.

Portrait Gallery

Jag har fascinerats av Elizabeth I sedan jag såg Cate Blanchett gestalta henne i filmen Elizabeth – kraftfull, ensam och klädd i rustning av pärlor, en drottning i Tudor-erans dramatiska centrum. För att förstå än mer såg jag också den kritikerrosade Wolf Hall, där man får följa Elizabeths beryktade föräldrar Henrik VIII (mannen med sex fruar) och Anne Boleyn, samt hovlivets intriger genom Thomas Cromwells kalkylerande blick. Därför kändes det självklart att besöka National Portrait Gallery som har en hel sektion dedikerad till Tudor-klanen. Där finns flera målningar av Elizabeth varav några i skala 1:1 så det känns som man står öga mot öga, en mäktig upplevelse.

Museet har en fantastisk samling av porträtt ända fram till nutid, och har man inte sovit bort historielektionerna så kommer en stor del av ansiktena vara bekanta. Liksom många andra av de imponerande museerna i London så har National Portrait Gallery fritt inträde.

Gaphalsen och den magiska indiern

Vi kunde inte motstå frestelsen och besöka gaphalsarnas gaphals senaste ställe, dvs Gordon Ramsays nya restaurang som enligt honom själv är en milstolpe i hans karriär. Restaurangen som (lite lätt egotrippat) går under namnet “Gordon Ramsay High” ligger på 60:e våningen i finansdistriktet och har plats för 12 gäster som alla serveras en avsmakningsmeny skapad av Gordon och hans kompanjon James Goodyear. Vi såg förstås inte röken av Gordon, men hans kompanjon James Goodyear var där och höll i kastrullerna. Maten var precis som råvarorna från England, men inte ett spår av inälvor :-).

Maten på “High” var fantastisk god och utsikten magnifik på 267 meters höjd, men maten på Tamarind i Mayfair var i mitt tycke ett strå vassare, och betydligt mer prisvärd. Här får du en suverän korsning av indisk mat och fine dining i en ljuvlig miljö (särskilt på uteserveringen). Åk gärna till Tamarind lite i förväg och leta dig in i gränden till Shepherd Market och ta en pint på någon av de klassiska pubarna. Underbar after work stämning om det är en veckodag.

Obs! Det finns ytterligare en restaurang i London som heter Tamarind. Se till att välja Tamarind på Queen Street i Mayfair.

Resan gjordes sommaren 2025

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

Rom på 8 dagar

Rom 1927 och 2025

Publicerad den av Margaretha Finnstedt

Först ett tack till Fatima Bremmer för boken “Ligan – Klarakvarterens blodsystrar” som skildrar kvinnliga journalister i Stockholm under 1920-talet. Utan den ljudboken hade resan till Rom inte blivit av (och syrénhäcken hade inte blivit så minutiöst rensad). En av bokens huvudpersoner är frilansjournalisten Ellen Rydelius som skrev Sveriges allra första resguide – “Rom på 8 dagar” – som gavs ut 1927.

Tanken på att följa i Rydelius steg kittlade tanken. Var hennes rekommendationer fortfarande aktuella? Fanns restaurangerna hon rekommenderade fortfarande kvar efter nästan hundra år? Dessutom hade jag samlat på mig ytterligare tre skäl att återbesöka Rom – utställningen Flowers, specialutställningen Red hos Valentino samt besöka deli-restaurangen Roscioli som haussats till tänderna både av Stanley Tucci och Conde Nast mfl.

Rom på 8 dagar

Rom på 8 dagar

Alla som besökt en europeisk huvudstad har garanterat stött på jäktade jänkare som till varje pris ska hinna med alla sevärdheter på rekordtid. Därför kan jag inte låta bli att förundras över att Rydelius redan 1927 noterar att amerikaners sätt att resa skiljer sig från övriga: “Som detta icke är en guide för amerikanska turister, som till varje pris måste avpricka sevärdheter i sin röda bok och rusa vidare”. Man kan inte låta blir att undra när och varför de etablerade det sättet att resa. Fortsättning följer.

Trots de 35 graderna hinner vi med att besöka ett flertal av de klassiska platser som Ellen Rydelius rekommenderar: Spanska trappan, Vatikanen, Colloseum, Piazza Navona, Fontana di Trevi och Campo de Fiori. Dessa sevärdheter är lika storslagna nu som då, och i det stora hela har inte så mycket förändrats sedan 1927, bortsett från trafiken och den enorma mängden turister från världens alla hörn, men på något sätt så lyckas alla samsas och det upplevs inte besvärande, alla vankar i ungefär samma takt med ömsesidig respekt. Dock undrar jag om inte Via dei Condetti vid Spanska trappan (som numera är gatan för lyxshopping) bjöd på en trevligare upplevelse 1927, när gatan var kantad av skräddare, hattmakare och konsthandlare istället för dagens enorma lyxbutiker som verkar tävla i konsten att bedriva förnedrings-shopping (tvinga folk att köa utanför butiken för att få handla, aka “shopping by appointment”). Rydelius nämner bara gatan som adressen för Cafe Grecco där hon tycker om att dricka te.

Rydelius favoritplats i Rom är området Tastevere som hon med värme beskriver som det “verkliga Rom”, fullt av dofter, ljud, barn, blomsterlådor, tvättlinor. Här har dock tiden inte stått stilla. De många kyrkorna och gränderna är för visso kvar, men barn och tvättlinor har fått ge vika för hipsterbutiker och barer med aperol-drickande turister och öppettider långt in på småtimmarna. Detta till trots finns det absolut mycket charm kvar i Tastevere, men jag hade så otroligt gärna gjort en tidsresa och besökt platsen med Ellen 1927 och upplevt det hon kallar det “verkliga Rom”.

Av de sju restauranger som Rydelius rekommenderar finns endast två kvar. Vi valde att besöka Piperno i det judiska kvarteren eftersom de fortfarande serverar Ellens lovordade carciofi alla giudia -friterade kronärtskockor. Vi kan bara instämma – maten är fantastisk. Efter att tidigare under dagen ha delat Vatikanen med 35 000 andra besökare känns den stillsamma trattorian, med sin generösa uteservering, vinlista och exemplariska service, som rena friden.

——————————————————————————————————-

2025 – mat, konst och wanderlust-shopping

Jag sällar mig till mängden och medger att Roscioli är fantastiskt, t o m en snudd på religös matupplevelse. Egentligen är Roscioli mer en välsorterad delikatessbutik med sittplatser än en traditionell restaurang. Till skillnad från så många restauranger i Italien serverar de det bästa från hela landet, inte bara det bästa från Lazio, därför kan du få pinfärsk burrata från Apullien och nyfångad fisk från Sicilien. Allra trevligast är att sitta i baren och öva sin italienska med serveringspersonalen som far runt bland lagrade ostar, vinflaskor och rykande färska pastarätter som t ex Amatriciana, som var så håll-käften-god att vi inte kunde hitta orden, så jag återbrukar min husgud Tuccis beskrivning så är allt sagt: “Go to Roscioli Salumeria—for a carbonara that’s practically a religious experience, and a wine list that reads like literature.”

Det är så gott att vi avbokar vårt bord på en annan Michelin krog, vi vill bara ha mer. Online bokning hittar du här.

Andra matställen som bör nämnas är:

Forne Monteforte – för frukost, fika eller en pizza slice.

Casa Monti ristorante – modern tolkning av klassisk italiensk mat med vacker miljö och takbar.

Hosteria Romana – urtypen av en hosteria mitt i turistsmeten. Småsjavig och enkel restaurang för god traditionell mat. Inte värt en omväg, men passa på om du är i området.

Sacripante art gallery – enkel cocktailbar i Monti med spontandans och goda chanser att öva italienska.

Forne monteforte
Casa monti
Sacripante art gallery

Flowers

En välkurerad konstutställning är som långtidsverkande balsam för själen. Utställningen “Flowers – art from the renaissance to AI” på Dart Chiostre del Bramante är precis en sådan. Den har ett tydligt tema, ett bra flöde, en väl genomtänkt blandning av nya och gamla konstformer som låter besökaren förundras av skönhet, provokationer, ljud och dofter.

Över 90 internationella konstverk följer blommans roll genom fem sekler – från renässansens botanik till AI-genererade ljuslandskap. Här möts konst, vetenskap och känsla i en väv av kronblad, ljus, ljud och språk. Utställningens publikdragare är Bicycle Basket with Flowers av Ai Weiwei som låter blomman axla rollen som symbol för politiskt motstånd, ett av flera verk som exemplifierar blommors roll i politiken. I den vetenskapliga delen finns även Carl von Linnés blomsterur med på en vägg.

Bland det vackraste föremålen är Rebecca Louise Law interaktiva tunnel av torkade blommor som med hjälp av tunna guldtrådar svävar i luften som ett stilla regn av minnen. I utställningens sista rum har holländska Studio Drift installerat “Meadow” som är en poetisk koreografi av ljus och rörelse, inspirerad av blommors naturliga öppning och slutning. Tunna mekaniska strukturer vecklar ut sig i tyst takt, nästan som om de andas – en översättning av biologiska rytmer till teknikens språk. Det går nästan inte att slita sig därifrån. En perfekt avrundning, snudd på mediativ.

Utställningen pågår till den 18 januari 2026. Strax bredvid ligger Bar della Pace, ett trevligare alternativ för lunch och After Art än museets servering.

Valentino PM23

Det var väl investerad tid att se dokumentären Valentino the last emperor före besöket på PM23, Valentinos nyöppnade mötesplats för konst och mode som ligger bredvid Spanska trappan. Kulturpalatsets första utställning är den nu pågående Horizons/Red där 50 Valentino‑röda haute couture klänningar (1959–2008) visas sida vid sida med 30 konstverk i rött – av Picasso, Bacon, Koons, Twombly och Bourgeois. Konsten är slående, men det är ändå klänningarna som är utställningens självklara stjärnor.

Wanderlust-shopping

Shopping per se är inget jag älskar, men jag kan genuint uppskatta att hitta smågator med lokala designers och lite vintage-butiker där man kan strosa omkring. I området väster om Campo de Fiori hittade vi ett par trevliga, lagom livfulla gator som dessutom har gott om blodsockeråterställare. Vi kan varmt rekommendera en fika på Forne Monteforte och att sedan i stilla mak strosa runt på Via del Pellegriono, Via dei banchi vecchi och Via Giulia. Här hittar du modister, juvelerare, antikviteter, heminredning och väskbutiker från designers du aldrig tidigare stött på.

För vintage-älskare är det värt att korsa Corso Vittorio Emanuele II och ta sig till Via del Governo Vecchio (som ligger nära Flowers-utställningen). Här hittar du två välsorterade Vintage butiker bl a på Via del Governo Vecchio – Omero &Cecilia och Ciao Vintage som har ett stort utbud av designerväskor och kläder.

Jag drömmer redan om nästa besök i Rom, och förstås ett nytt besök på Roscioli. Kanske jag kan lura med maken redan i höst.

Resan gjordes 11-15 juni 2025.

Cinque Terre i Stanley Tuccis fotspår

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: mitten av maj
  • Temperatur: 20 C
  • Resesällskap: Sex 50-taggare i skaplig form
  • Boende: Cinque Terre Residence
  • Film att se innan: Italien med Stanley Tucci, avsnitt 8 (Ligurien), SVT Play
  • I väskan: kläder för vandring och enklare klänning till kvällen (här är inte alls lika uppklätt som andra delar av norra Italien)
Stanley Tucci tv serie

Det var avsnitt åtta, det som handlar om Ligurien, som avgjorde resemålet den här gången. För att vara exakt så var det efter 28 minuter och 38 sekunder i avsnitt åtta av Stanley Tuccis serie om Italien som tanken på att åka till Cinque Terre övergick till handling. Man kan tycka att det borde räcka med att området har fått en kvalitetsstämpel som världsarv av UNESCO, att det ligger vid havet, att de odlar vin och har vackra vandringsleder, men tydligen krävdes det en tv-serie med en spänstig skådis, samt löftet om pinfärsk fisk och pasta på hög höjd. (Om du inte redan sett serien på SVT så skynda.) Tucci amore.

Parallellt med att tv-serien började visas hade vi påbörjat en diskussion om att resa till Italien med två av mina kusiner och deras respektive. De var inte svårövertalade. Vi var överens om att resans fokus var vandring, vin, gelato och Tucci.

Vandringslederna

Det finns gott om vandringsleder i området. Den mest kända är Sentiero Azzurro (den blå leden) som går från norr till söder och som passerar alla de fem byarna i Cinque Terra. Sträckan mäter inte mer än 12 kilometer, MEN det är stundtals så brant att det nästan känns som man går baklänges. I snitt är sträckan mellan varje by cirka 3,5 kilometer, men p g a alla stigningar och trappor så tar det cirka 1,5-2 timmar att gå varje sträcka. Och då har vi inte räknat in tiden för att torka svetten ur pannan, fotografera, vätskestopp eller mat.

Stigarna är väl skyltade, ofta med tidsangivelse istället för kilometer. Och lite förvirrande att den blå leden har röd-vita skyltar… men, men.

vy från Sentiero Azzurro
vägskyl Sentiero Azzurro

Stundtals är det platta stigar, men det bjuds även på långa sträckor täckta med grova stenklumpar och trappor. Som exempel kan nämnas att stigen från vackra Vernazza mot Corniglia börja med 40 minuter trappor – uppför. Hela vår trupp hade gymnastikskor, det räckte utmärkt.

Sentiero Azzurro leden cinque terre stenigt
Trappor Cinque terre leden Sentiero Azzurro

Belöningar på hög höjd

Vår första sträcka gick från Volastra till Corniglia. Redan efter en knapp kilometers vandring kom det första (och enda på denna sträckan) vattenhålet, den lilla vingården Capellini. Liksom många andra i området odlar de druvorna Bosco, Albarola och Vermentino som blandas till ett trevligt vitt vin som kallas Cinque Terre DOP som erbjuds nästan över allt för en spottstyver. På sträckan mellan Vernazza och Corniglia (den som börjar med trapphelvetet) finns det två vattenhål. Skippa det första hippiestället och gå sju minuter till så kommer du till en frukt- och grönsakshandlare som erbjuder dryck och tilltugg under parasoller och vinrankor samt en makalös utsikt.

vingården Capellini
vinbaren Capellini Bosco kusinerna och jag
vattenhål cinque terre
utsikt från fruktbutiken

Höjdpunkten var (förstås) Tuccis utvalda restaurang, Ittiturismo SP4488 som drivs av familjen Galetti. Restaurangen är ett anspråkslösts ställe mellan Vernazza och Corniglia med spektakulär utsikt, eget vin och riktigt god mat utan krusiduller. Vi åt ansjovis, tonfisks-carpaccio, pasta och dagens fångst, utan att bli ruinerade. Från Vernazza till restaurangen tog det cirka 1,5 timme till fots inkl vätskepaus. Den enda skylten står vid restaurangens fot vid en enkel stentrappa, ändå var det fullt. Fuskisar kan ta sig dit bilvägen, men jag kan ta gift på att maten inte smakar lika gott då. Boka bord via deras Facebook sida eller via telefon.

trappan till Ittiturismo SP4488
carpaccio på Ittiturismo SP4488
galetti och jag på Ittiturismo SP4488

Kärleksstigen, nja

Den omskrivna kärleksstigen “Via dell’amore” rasade i mitten av 10-talet men är nu öppen igen. Men vad som är kärleksfullt med den förstår jag faktiskt inte, även om det fläktar skönt från havsbrisen. En tillrättalagd, bred gångväg med kötider och biljettkontrollanter som inte kommer i närheten av upplevelsen av de andra lederna.

Maten…

Här finns det likheter med gamla stan i Stockholm. Tyvärr, tyvärr, alldeles för många turisthak, men precis som i gamla stan så går det att hitta undantag. Vi gillade Rio Bistrot som ligger i hamnen i Riomaggiore, Belforte Ristorante i Vernazza (boka bord utomhus, längst upp) och glassen på Alberto i Corniglia. En av kvällarna tog vi tåget till La Spezia och åt en kanonmiddag på Osteria della Corte som också har en trevlig bar. Osteria della Corte ligger max tio minuters promenad från tågstationen i La Spezia. Tåget mellan byarna går ofta så man behöver inte förhålla sig till restaurangerna där man bor.

Boende

Var ska man bo i Cinque Terre? Enkelt uttryckt kan man säga att desto längre söder ut en by ligger, desto backigare. Vi bodde i Riomaggiore på ett enkelt familjehotell med bra frukost (inte bara kaffe och cigg) och härlig utsikt. På Google maps såg läget i förhållande till tågstationen vettigt ut, men i verkligheten var det en stigning på 26 våningar. Stegräknaren gick på högvarv, liksom hotellets två bubbelpooler. Absolut prisvärt, men värt att fundera på hur mycket du älskar att gå i backar och trappor.

Alla byarna är söta som socker, och alla har pastellfärgade hus med kaffebarer, restauranger och glass. Mest pittoresk är Corniglia, och mest familjevänlig är den plattaste och största byn Monterosso som även har två stränder. När vi var där råkade det vara citronfestival. Vi gillade Vernazza mest. Dels för att den pittoreska, vindskyddade lilla hamnen, men också för litenheten och att både vandringsleden och tågstationen låg mitt i byn. Och att äta den ljumma skaldjurssalladen på Belforte Ristorante och titta på solnedgången gör jag gärna igen. Oavsett var du bor har du glädje av tåget som tar dig mellan byarna på några minuter. Obs! En liten varning för tågstationen i Corniglia som låg 15 trappor nedanför byn. Hej ömma knän.

Monterossos ena strand
vy från Sentiero Azzurro
Corniglia
Riomaggiore
Vernazza
Corniglia
Monterosso
Badet i Riomaggiore
Vernazza

Att åka eller inte åka

Vår lilla trupp var tämligen överens att det var vänskapen, vandringen och vyerna som var den stora behållningen. Vi testade även på en guidad elcykeltur som tog oss upp i bergen. Det var också en härlig upplevelse, om än inte riktigt lika bra som den i Verona. I området runt Cinque terre finns i princip bara en enda väg så vi behövde samsas med lite för många italienska bilförare. Men en bra guide och hög fart är alltid kittlande.

Det finns gott om vackra byar i Italien att välja bland, att bara åka dig för att titta på byarna är för tunt. Så åk dit med starka ben och förbokade restaurangbesök och unna dig både en ögon- och munorgasm.

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

nygifta I New York med paraplyer

Gifta sig i New York City Hall

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: sista veckan i augusti
  • Temperatur: 25-30 C
  • Resesällskap: (blivande) maken
  • Boende: Soho Grand hotel
  • Film att se innan: Sex and the City: The Movie (2008)
  • I väskan: brudklänning och smoking

VARNING för smöriga bilder, men det skyller jag på den förvirrade fotografen vi hittade via nätet. Hur som helst så hoppas jag att bilderna och texten ger en bild av hur det går till när man som svensk gifter sig i New York City Hall.

gifta sig som svensk i New York

Gifta sig andra gången

Min make brukar säga att man är en “bättre köpare” andra gången man gifter sig. Även om uttrycket är lite stolpigt så ligger det något i det. Men att gifta sig en andra gång i livet innebär också lite mer mankemang, så vi bestämde oss för att sticka iväg själva för att säga “I do” utan vare sig vänner eller familj. Valet föll på New York, en plats där vi arbetat och bott och som vi besöker så ofta vi kan. Vi valde att gifta oss i New York City Hall (stadshuset) för att det skulle vara enkelt, men ändå väldigt mycket New York känsla.

Men först ett lite förtydligande. New York City Hall är en gigantisk och pampig regeringsbyggnad, men själva vigseln sker ett kvarter bort, på City Clerk’s Office på 141 Worth Street. Men i folkmun, och i de allra flesta medier, säger man ändå City Hall Wedding.

Sju steg för att gifta sig i New York City Hall.

  • Hindersprövning i Sverige (via Skatteverket)
  • Ansök om Marriage License via nätet Project Cupid
  • På plats i New York, hämta ut ert fysiska Marriage License på City Clerk’s Office, 141 Worth Street. Båda måste följa med dit. Ta med pass och registreringsnumret som du fick när du gjorde din digitala ansökan.
  • Vänta 24 timmar.
  • Vigsel på City Clerk’s Office (alltså samma ställe där du hämtade ditt certifikat), ta med ett vittne (som också måste ha legitimation med sig).
  • Beställ ett certifikat/apostille så att vigseln är giltig i Sverige.
  • Meddela Skatteverket när du kommer hem.

24 timmars betänketid

Nej, det är inte som i Las Vegas. Delstaten New York kräver att minst 24 timmar passerar från att man besökt City Clerk’s Office och betalat sina 35 dollar tills att man får gifta sig i City Hall. Därför åkte vi till New York på en onsdag för att kunna gifta oss på fredagen. SAS-flyget landar visserligen vid 13-tiden, men vi vågade inte chansa. Och det var klokt.

När bagagebandet på Newark Airport stannat inser vi att vår väska med våra bröllopskläder inte kommit med. När bagagebandet stannar finns endast en väska kvar, som är ganska lik vår resväska. Till slut ringer vi numret som står på bagagetaggen. Jodå, ägaren som redan hunnit sätta sig i en taxi hade fått med sig en aluminiumväska och insåg nu sitt misstag. En halvtimme senare klev en ganska generad man ut ur en taxi med våra prylar.

Dagen före

På torsdagen, dagen före bröllopet cyklade vi iväg till City Clerk’s Office för att hämta vårt Marriage License. Vårt hotell hade lånecyklar och med nästan 30 graders värme var det skönt att få lite vind i håret. När det var klart, tog vi oss till De Beers på Madison Avenue för att hämta ringarna vi beställt ett par månader tidigare.

Bröllopsdagen

Vi vaknade förstås vansinnigt tidigt. Så vi unnade oss en lång frukost på ett café i Tribecca. Samtidigt passade vi på att dubbelkolla med frisören och fotografen att de hade koll på våra tider. Via nätet hade Johan hittat en svensk fotograf bosatt i New York som både kunde fota och ställa upp som vittne. Båda skickade en tumme upp som bekräftelse.

Vid kl 10 kom frisören från Glamsquad och fixade mitt hår på hotellrummet och under tiden gick Johan iväg och handlade en brudbukett. Rosor och anemoner i ljusa pasteller. Enkelt och vackert. Vill du inte lägga pengar på blommor kan du köpa eller till och med hyra en bukett av företagsamma florister som står precis utanför porten.

Gifta sig 50+ city hall New York
gifta sig som svensk i New York guide

Väl på plats utanför City Hall hittar vi ingen fotograf. Vi går in och tar oss igenom säkerhetskontrollen, en liten mindre version av den som finns på flygplatsen. En halvtimme försenad och med andan i halsen dyker fotografen upp, utan ID-kort. Hon bor för långt bort för att hinna hämta sin legitimation, så hon haffar en rysktalande kvinna i kön till säkerhetskontrollen och ber henne ställa upp som vittne. Kvinnan blev så överrumplad att hon accepterade uppgiften.

Tillsammans med vårt nya vittne visade vi upp pass och certifikatet (Marriage certificate) vi fick dagen innan. Sedan betalde vi 25 dollar för själva bröllopscermonien, skrev på lite papper och fick en nummerlapp – C107.

man i kassan I city hall I New York
Incheckning City Hall
brudbukett och nummerlapp
C107
vittne New York City hall bröllop
Bröllopsvittne

En kort timme

Vi fick vänta en knapp timme innan det blev vår tur. Men den timmen gick fort. Det var en ren fröjd att beskåda alla par som kom in för att gifta sig. En del i jeans-shorts, några i folkdräkter, en del med marrängliknande klänningar och uniformer och några ytterligare par som liksom vi var inne på andra varvet. Det kändes som ett litet FN, förälskade människor från hela världen som ville knyta sina band hade hittat hit. Alla ville inte vara med på bild, men några lyckades vi fånga.

par på väg att gifta sig
brudpar I New York

När vårt nummer ropas upp bjöds vi in en slags “sluss”, ett gemensamt väntrum för de två vigselrummen. Där väntade vi knappt 15 minuter innan det var vår tur.

sista väntrummet på cityhall
“Slussen” sista väntrummet

Vigselförättaren var ett charmtroll och ett proffs. Det tog 12 minuter totalt för att “I do” gånger två skulle bli vi. Eurofori och lycka.

vigselrummet New York City hall glad brud
vigsel city hall glad brudgum

Efter vigseln var det då meningen att fotografen skulle ta bilder. Vi begav oss till Highline Park, en av våra favoritplatser i New York. Himlen var grå och det stänkte lite grand. Under nästan en timme hölls det på att fotas, sjukt obekvämt och så otroligt konstlade poseringar. De flesta bilderna blev så pajiga att vi slängde dem, men några passerade genom nålsögat, nästan.

highland park bröllopsfotografering
highland park bröllopsfotografering svenskar
bröllopsfoto Chelsea market
nygifta I New York med paraplyer

När vi skilts åt från fotografen åt vi skaldjur på Cull n Pistol i Chelsea Market innan vi begav oss till baren på Baccarat hotel och drack champagne till vi kroknade. Bartendern visade sig vara svensk och hade överhört vår konversation om fotograferingen. Han pekade på hotellets enorma fönster som just då släppte in eftermiddagssolen när den är som vackrast och erbjöd sig att fota oss med min mobiltelefon. TACK, tillslut blev det en bild vi gillade. Alldeles gratis 😉

Dagarna som följde sken solen igen. Vi cyklade, åt och drack, sprang på museer och utomhuskonserter och bara njöt. Fick jag önska skulle jag göra om det varje år, fast inte med 10 centimeters klack. <3

Baccarat hotel New York City hotel bar champagne

Baccarat hotel I New York

Så går det till att gifta sig andra gången. Vigsel i New York som svensk. City hall bröllop. Bröllop 50+

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

72 timmar Palermo på egen hand

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: mitten av mars
  • Temperatur: dagtid 18-25, kväll 10 C
  • Resesällskap: inget – soloresa
  • Film att se innan: Il Gattopardo, Palermo Shooting
  • I väskan: långbyxor, blus och klänning till operan

Visst ville jag fly kylan ett par dagar, men det egentliga skälet till att åka till Palermo var att hitta material till en ny bok som utspelar sig på Sicilien. Min förhoppning var att hitta områden och upplevelser som kunde bekräfta myten och den stereotypiska bilden av trånga gränder med tvättlinor, marknader med högljudda citronförsäljare, någon form av maffiavibbar och förstås god siciliansk mat. Check, check, check och check. Jag undvek alla topp-tio sevärdigheter och höll mig mest i områdena Kalsa och Albergheria.

Matmarknaden i Ballarò
Meny på Bisso Bistro

Men låt oss först riva av det oundvikliga plåstret om smutsen. Jo, bortsett från områdena kring kyrkor, monument och den alltid närvarande och ack så tråkiga ”fin-shopping-gatan” så är Palermo sjavigt och skitigt. Dels ligger det sopor på trottoarerna som väntar på upphämtning som gör att folk verkar få ett lite väldigt avslappnat förhållningssätt till skräp och slänger saker lite här och var. Dessutom känns det som det ligger ett lager med damm över det mesta. Om du vanligtvis klarar av att gå in på antikvariat eller second-hand utan att rynka på näsan så kommer du inte bry dig, lider du av germofobi, skit i Palermo ;-).

Äldre man i kiosk i Palermo
Tobaksaffär
Gamla stan i Palermo
Gamla stan
Picknick i Palermo
Picknick i Palermo

Förutom att jag reste själv för första gången på länge så var det också premiär för att hyra ett rum i en familj. Jag tänkte att det vore fiffigt om någon märker att jag inte kommer hem om kvällarna (om jag nu skulle hamna i onåd hos Casa Nostra, som ju trots allt lär ha sitt huvudsäte i Palermo även i nutid). Via Airbnb hittade jag ett rum hos ett arkitektpar boende i ett 1700-tals palats i gamla stan. Enkelt, sjukt billigt och väldigt trevligt boende med bonusen att ha någon att småprata med. Dessutom fick jag chansen att testa mina fjuttiga italienska-kunskaper jag samlat på mig via en Skype-kurs under pandemin.  Såväl Dario och Elvia och deras vänner ställde upp i nära samarbete med flera flaskor vin på deras balkong i den relativt ljumma mars-natten. Nästa gång jag reser själv ska jag absolut hyra rum igen.

Trevligt boende i Palermo
Airbnb fynd i Palermo
härlig kväll i Palermo hos airbnb
Night cap med hyresvärdarna
billigt boende i Palermo
Innergården hos värdparet

Trånga gränder med tvätt mellan husen

Japp, över allt. Dessutom lösa hundar, katter, kvastar, skrikande människor, nytvättade lakan, fotbollsspelande barn, otuktad grönska, spruckna fasader, ruiner, och helgonstatyer prydda med plastblommor och krukväxter.

trånga gränder med tvättlinor i Palermo
Vicolo Brugno – en av många trånga gränder
katt på trottoaren
Nyvaken

Marknader med högljudda citronförsäljare

Japp, men sjavigare än vad jag hade hoppats på, men likväl fanns det berg av citrusfrukter, grönsaker, kryddor, fiskar av alla slag, ostförsäljare och ett stort urval av enklare street-food. Största markanden är Ballarò som ligger i området Albergheria, inte långt från tågstationen. Förbered dig på plaststolar och vaxdukar och överväg att ta med våtservetter i handväskan. Ett par kvarter bort ligger den enklaste formen av loppmarknad du kan tänka dig – Volpe Maria. Pussel, kläder, porslin och gamla tv-apparater ligger på gatan och väntar på nästa ägare. Jag gick tomhänt därifrån, men med desto fler citroner i väskan som jag köpte på matmarknaden Ballarò.  

För den som roas av antikviteter finns marknaden Mercato delle Pucci. Ett gatukvarter med avancerad loppis och gott om val för den som gillar gamla speglar, lampetter, statyer och kakel.

fisk på marknaden Ballarò i Palermo
Matmarknaden Ballaro
antikviteter från Mercato delle Pucci
Antikvitetsmarknaden Mercato delle Pucci
gatubild från Mercato delle Pucci
Mercato delle Pucci
loppis på gatan Volpe Maria i Palermo
Volpe Maria loppisen

Någon form av maffiavibbar…

Jag må vara offer för livlig fantasi, men jag kan sätta en bra peng på att jag träffade en person med sannolika kopplingar till maffian när jag besökte operan. Jag hade köpt en biljett på andra raden på den tredje balkongen för att se Faust. Vad jag inte visste var att alla bås hade väggar, så från min plats såg jag inte ens scenen.

Framför mig var en rad med tre stolar. Till vänster satt en dam i 90-års åldern, uppklädd till tänderna, stolen i mitten var tom och i stolen till höger satt en man i 60-års åldern. Strax innan föreställningen skulle börja vände sig damen mot mig och gestikulerade att jag skulle sätta mig på den lediga stolen. Väl där presenterade hon sig (på italienska) och även ”il dottore”. Il dottore kunde engelska och förklarade att de kom från staden Enna (ytterligare en känd maffiaort) och att han var hennes privata läkare och att de gick på opera en gång varje år. Jag kan nästan ta gift på att det fanns kopplingar till maffian … eller? Om inte annat så blir storyn bättre.

ingång till operan i Palermo
Operan i Palermo
interiör från operan i Palermo
Europas största opera
föreställning på operan i palermo
Faust ensemblen

och förstås god mat

Älskar man pasta och fänkål så är Palermo hållplatsen före paradiset. Särskilt om man serveras fänkåls- och apelsinsallad med sardeller med ett glas sicilianskt vitt vin. Reser man själv så äter man vad man vill och var man vill utan förhandling. Dessutom är det ingen som har åsikter om att man äter brioche och mandelkakor till frukost. Maten i Palermo påminner om maten på sydöstra delen av ön, alltså rustikt och rejält. Detsamma gäller vinet, lite mindre finess än norditalienska vinerna, men mycket smak och charm. Grillo är det enklare vita vinet och Etna Bianco är snyggvinet som gjort internationell karriär.

fänkålssallad med apelsin i Palermo
Apelsin, fänkål, sardeller…
Meny med priser från Palermo restaurang
Meny på Bisso Bistro
vinbaren Ojdå
Vinbaren Ojdå!
naturviner i Palermo
Naturvinshyllan på Bottega Montelone
efterrätt med ricotta och bär i Palermo
Flan med ricotta och bär
Frukost i Palermo på vintern
Vinterfrukost i Palermo

Mat och dryck i Kalsa-området

Finkrog – Osteria del Vespri, alternativt deras bakficka Occhiovivo! Snyggt, sobert och med finess.

Mellankrog – Bisso Bistro –enkel, god mat med avslappnad atmosfär och snällt mot plånboken.

Vinbar – Ojdå – svensk-italiensk vinbar med några smårätter – solig uteplats och gott om digitala nomader från hela världen som lapar sol.

Vinbar med naturviner– Bottega Montelone – avskalat och ohejdat populärt. Några få platser inomhus men desto fler utanför.

Lite skavsår är väl inte så farligt

Med 2700 år på nacken och dessutom härjat, regerat och format av greker, romare, araber, normander, spanjorer så är det väl inte så konstigt att Palermo har lite skavsår och ärr här och var. Och det är just spåren av alla dessa giganter som satt sina spår i arkitekturen, smakerna och stadens själ. Med den vetskapen så blir stadens blåmärken och ärrbildningar något av värde. Så upptäck Palermo en helg, men jämför den inte med något annat.

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

Kapstaden för vuxna – resguide för förstagångsbesökare

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: mitten av februari
  • Temperatur: 25-30 C
  • Resesällskap: Maken
  • Film att se innan: Invictus, Long walk to freedom
  • I väskan: sommarkläder, vandringsskor, löparskor, stor hatt, solglasögon och en och annan klänning för fine dining

Det här är den svåraste guiden jag har skrivit. Dels för att jag har besökt Kapstaden fler gånger än jag kan räkna och vill få med allt, dels för att jag vanligtvis skriver guider som inte riktar sig till förstagångsbesökare. Men utmaningar är kul! Och med säkerhet kommer jag att uppdatera den här guiden efter nästa resa. Och nästa. Och nästa… För jag kan inte sluta åka hit.

Guiden fokuserar på mat, lokala viner och naturupplevelser – en mix av stad och landsbygd, vardag och flärd. Det ska sägas att jag inte älskar shopping och jag är heller ingen strandmänniska. Å andra sida är det 13C grader i vattnet, så det kan räcka med att promenera på stranden. Aktivisterna ligger primärt runt Kaptstaden och Franschhoek med ett kort stopp i Stellenbosch. Hermanus, Swartland och Pater Noster får bli resa nummer två, eller tre eller.

Min första resa till Sydafrika var 2008. Sedan dess har jag i snitt besökt Kapstaden vartannat år. Då, 2008, var centrala Kapstaden snudd på laglöst och det fanns inte på kartan att promenera i stadskärnan. Faktum är att vänner boende i Kapstaden avrådde från att stanna vid rött med bilen. Det berodde till stor del på efterdyningarna av apartheids upplösning, under flera år saknades en konstitution och under de åren hamnade även lag och rättvisa på efterkälken. Nu, 2025, finns det likheter med andra stora städer som San Fransisco, en annan stad med grund i kolonialismen, och med stora klyftor mellan fattiga och rika. Precis som i San Franscisco är det bara ett fåtal ställen i de centrala delarna som jag inte skulle vilja promenera i.

När ska man åka dit?

December och januari är varmast och dyrast. Skolorna i landet har långt jullov dessa månader så undvik om möjligt. Juni och juli bör undvikas på grund av kyla. Dagstemperaturerna ligger visserligen runt 10C, men nätterna sjunker temperaturen ytterligare några grader och hotell och andra boenden är inte anpassade för kyla så det kan sjunka närmare 0 C inomhus. Oktober, november, februari och mars är garanterat varma. Vill du titta på valar är det oktober eller mars som gäller.

De senaste gångerna har vi rest med Ethiopian Airlines. Deras businessclass-biljetter är väldigt prisvärda och dessutom landar du utvilad. Hellre bo lite billigare på plats än att åka som en dubbelvikt räka i 15 timmar, särskilt om du bara ska vara där en vecka. Och upplevelsen på flygplatsen i Addis Abbeba där man mellanlandar kommer ge dig en ny upplevelse.

Kloof street
Utsikt från den Anker

8 dagar i Kapstaden

Först och främst så behöver man förstå att själva staden i sig, alltså city, är bara en liten del av upplevelsen. Det finns godbitar i stort sett alla stadsdelar. Utgångspunkten för den första delen av resan ligger i stadsdelen Waterkant som är vackert, välförsett med matställen på promenadavstånd, minimalt med stök och ett område där det bor en hel del sydafrikaner så enligt mig blir det en skön blandning. Jag har aktivt valt bort Camps Bay som visserligen har en fin solnedgång, men är översållat av turister, dyrare och mer untz-untz- än vad jag gillar. Efter ett par dagar i stan och förorterna blir det en tur ner till Godahoppsudden och nedslag i vinvärlden – Constantia, Stellenbosch och Franschhoek.

Kartan nedanför “Cape town according to locals” har både humor och en hel del av sanning i sig. Förmodligen lättare att se humorn i bilden när du väl är på plats. Waterkant hamnar i det rosa regnbågslandet.

Nedanför programmet finns en bra-att-veta-lista som svarar på de vanligaste frågorna.

Fredag – utresa

Lördag-tisdag – Kapstaden

  • Resa: Ankomst vid lunchtid. Förbeställ flygtaxi via booking.com (ca 150 kr), du kommer inte behöva bil förrän på tisdagen.
  • Boende: Incheckning på boendet, Cape Finest Guesthouse Loaderstreet 35. Boka rummet Victoria eller Alfred som är lite större. Här får man dock ingen frukost men det finns gott om ställen på promenadavstånd som ger dig möjlighet att känna dig lite som en local, eller åtminstone en digital nomad.
  • Att göra
    • Victoria & Albert Waterfront – en soft start på Kapstaden som du kan beta av på två timmar. Waterfront är den gamla hamnen i Kapstaden och består av ett gigantiskt shoppingcenter och massor med restauranger. Skippa shoppingcentret, det är bara kedjor, men ta en titt på sälarna som simmar in i hamnen framför Alfred Mall och beundra de gamla kolonialhusen. Ät middag på den Ankers uteservering och blicka upp mot Taffelberget. Den enda affären du behöver gå in i heter Aafrika och ligger 100 meter från restaurangen. Här hittar du nya lokala designers och lokalt hantverk av bra kvalitet.
    • Löptur utmed havet vid Green point (spring förbi fotbollsstadion)
    • Taffelberget – när vädret tillåter (men undvik att göra detta på lördagen eller söndagen). Biljetter finns på nätet.
    • Promenera runt Waterkant och Bo Kaap och fota de färgstarka husen.
    • Robben Island – fyra timmar inklusive båtresan.
  • Kaffe/frukostställen/lätt lunch på promenadavstånd:
    • Ground Art Coffee – hang out för digitala nomader med stans bästa kaffe.Himelshujs (så vackert så man dånar) har även lunch.
    • The Charles – vinner på avstånd och möjligheten att äta ute i skuggan av ett träd
    • Bootlegger (kedja) på Cape Quarter (litet köpcentrum som bl a har apotek)
    • L.A. Farms – passar perfekt efter löprundan runt Green point. Ligger vägg i vägg med Giovanni’s, en italiensk deli som lokalbefolkningen älskar. Lätt överhypat, men om man måste få lite italienska vibbar i sig, så är det hit du ska gå.
  • Restauranger på Uberavstånd
    • Beau Constantia
    • Constantia Glen
    • The Nines
    • Belly of the beast (var för långsam att boka bord, men det ska tydligen vara top 10)
  • Restauranger på promenadavstånd (men Uber hem)
    • Den Anker (enkel belgisk bistro nere vid V&A Waterfront). Uteborden går inte att boka, men det finns gott om platser. Tag med solglasögon.
    • Pier (fine dining)
    • The Butcher Shop & Grill – Mouille Point – bra steakhouse
    • Bree street – restauranggata med stort urval av mellanklassrestauranger som t ex Grub & Vine, SeaBreeze Fish & Shell. Starka Södermalmsvibbar.
  • Lite enklare restauranger på krypavstånd
    • Sushibox (om du inte orkar gå mer än två kvarter)
    • Libertino (enkel italiensk mat)
Libertino
Himelshujs

Onsdag – Constantia & Godahoppsudden  

  • Hämta hyrbilen tidigt, det finns flera hyrbilsfirmor inne i stan på promenadavstånd från Loader street.
  • Ät frukost på Chardonnay Deli i Constantia. Om du planerar att vandra en längre sträcka vid Godahoppsudden så köp med dig en lättare matsäck (men se till att maten är väl försluten i din ryggsäck. Det finns gott om babianer som gärna vill smaka och de är inte kramvänliga – håll avstånd.)
  • Stanna till och vandra runt på Groot Constantia – Sydafrikas äldsta vingård (1685) med otroligt vackra omgivningar. Här finns två restauranger och vinprovning, men det finns intressantare vinprovningar i vindistriktet. Om lunchmagen skriker efter påfyllning och dessutom är väldigt kräsen så gör ett stopp på Foxcroft Restaurant som erbjuder fine dining luncher 3 min bort med bil. Om du inte vill lägga stora pengar på lunch rekommenderar jag Tashas i Constantia village (ja, det ligger i ett shoppingcenter i förorten, men jag åker hit varje gång jag är i Kapstaden för deras sallader och efterrätter. Och fantastiskt trevliga personal.)
  • Kör genom lummiga förorten Constantia mot Godahoppsudden via Chapmans peak, som kanske är världens vackraste bilväg. Du behöver betala ca 40-50 Rand för att få köra här, men värt varenda krona, särskilt för den som slipper köra och kan njuta av utsikten. Det finns flera parkeringsfickor utmed vägen om du vill stanna och fota.
  • Från Chapmans peak till Godahoppsudden är det cirka 40 minuter fram till infarten till Godahoppsudden. Inträdet kostar ett par hundra, men då får du också se två oceaner mötas.
  • Gå ut till fyren och njut av utsikten, sedan rekommenderar jag varmt att du passar på att nyttja någon av de många gott om vandringslederna som finns. Det turkosblå vattnet ser förföriskt ut, men är iskallt och väldigt strömt.
  • Det finns en enda restaurang på området. Den duger om du är utsvulten. Om du kan hålla dig en stund till, åk vidare till Simons Town där det finns lite enklare restauranger med fish & chips och hamburgare eller till Kalk Bay om du vill ha fler val. Många guider rekommenderar ett stop vid Boulder’s beach i Simon’s Town för att titta på pingvinerna. Jag avråder av skälet att pingvinerna gott kan få vara i fred, men om du känner att du absolut måste bada så går det faktiskt att göra det här. Det är lite ”varmare” än på udden. Vill du ha ytterligare en plusgrad i vattnet får du bege dig till Muizenberg.
  • Tack och god natt

Torsdag-fredag – Stellenbosch

  • Avrunda vistelsen på Waterkant med kaffe, avokadomacka och croissant på Ground Art Coffee och kör sedan mot Stellenbosch, Sydafrikas motsvarighet till Lund. I denna kommun samsas 40 000 studenter med 120 000 boende och 150 vingårdar.
  • Besök några vingårdar på vägen. Gillar du gamla, klassiska röda viner så stanna på Meerlust, här finns dock ingen restaurang. Ytterligare en vingård med klassiska mått är Vergelegen som erbjuder en fantastisk trädgård och trevliga picknickkorgar, dessa ska bokas i förväg via websidan. Är du mer sugen på en vingård av modernare snitt så stanna till på Spier Wine Farm som har flera matställen inklusive picknickkorgar, eller Ernie Els vars restaurang har en fantastisk utsikt.
  • Välj ett hotell som ligger i de centrala delarna så du kan promenera till restauranger och vinbarer, till exempel Oude Werf eller Coopmanhuijs Boutique Hotel & Spa.
  • Börja eftermiddagen med en promenad runt de centrala delarna runt Church street. Gå in en stund in i den lilla botaniska trädgården och beundra deras samlingar av vattenväxter och orkidéer. Ta ett glas vin eller två på vinbaren i korsningen Church street och Andringa Street.
  • Även i Stellenbosch finns det fine dining, men det finns en gräns för hur många avsmakningsmenyer man kan äta på en vecka, så spara det till Franschhoek. Varför inte en bra köttbit på the Fat Butcher eller sitt kvar på vinbaren och ät av deras plockmeny. Avrunda med en stor glasstrut runt hörnet på Moro.

Fredag-söndag – Franschhoek

Varje gång jag kommer till Franschhoek så önskar jag att jag hade fler magar än jag faktiskt har, fem hade varit perfekt. Elaka tungor kallar detta lilla samhälle för Disneyland för vinälskare, och det ligger kanske något i det, för i Franschhoek, det franska hörnet, finns just inte mycket mer att göra än att äta gott och dricka gott och kanske klämma in en promenad till museet om Hugenotterna.  

Det är bara 20 minuter mellan Stellenbosch och Franschhoek, så för att skapa lite mer utrymme i magen, gör ett stopp i naturreservatet vid Jonkershuis som erbjuder flertalet vandringsleder och bad för modiga. Alternativt kör du väg R44 via Kogel Bay, passera Betty’s Bay och därefter R43 förbi Bot river mot Franschhoek. Den här vägen tar dig utmed havet och kilometer av äppelodlingar. Dessutom anländer du till Franschhoek via Franschhoek pass.

När du väl kommit fram, glöm alla ”jag borde inte” och njut av den goda maten och det goda vinet. I stort sett allt du äter och dricker är lokalt och vansinnigt gott. Vill du ha fler rekommendationer om Franschhoek så läs mina tips som jag skrev hösten 2024. Där finns även hotelltips. Och se till att boka i god tid.

Fredag:

  • Lunch på vingården La Petite Ferme med utsikt över dalen.
  • När du ätit färdigt, kör upp mot Franschhoek passet så kan du se vindalen. Har du mer tid, kör hela Franschhoek passet ner mot Elgin och fascineras av de gigantiska äppelodlingarna om du inte gjort det dagen innan.
  • Middag på Protogé, jag bokar helst plats i baren så kan du se rakt in i köket.

Lördag:

  • Förmiddag – besök på marknaden i Franschhoek som ligger bredvid kyrkan
  • Lunch och vinprovning t ex på La Motte
  • Kaffe och glass på Babylonstoren
  • Middag på Le Petite Colombe eller Grand Provence Estate.

Söndag – hemresa

Praktiska aha:er

  • Kontanter behövs nästan inte, de allra flesta föredrar kortbetalningar.
  • Internet finns på 90% av hotellen, men bandbredden varierar mycket. På Cape Finest Guesthouse funkar även video/teams.
  • Nästan alla restauranger erbjuder wifi för sina gäster. Även vissa bensinmackar.
  • Vägarna är väldigt bra, men de finns ruskigt många kameror. Läs mer här.
  • Whatsapp dominerar. Även hotell, butiker och företag använder primärt Whatsapp för SMS och röstsamtal.
  • Uber funkar i stora delen av regionen, inklusive Franschhoek och Stellenbosch och kostar väldigt lite.
  • Det vanligaste och trevligaste sättet att bo som turist i provinsen är Guesthouses. De finns främst via Booking.com eller på https://www.lekkeslaap.co.za/ Undvik de lokala hotellkedjorna som tex Protea hotels. De från Scandic och att framstå som lyxhotell.
  • På helgerna behöver du definitivt boka bord, använd appen Dineplan, där finns de allra flesta restaurangerna.
  • Dricks på restauranger bör vara mellan 10-20%. Men tänk på att lönerna är väldigt låga och restaurangnotan likaså.
  • Förutom i parkeringshus så kostar det oftast inget att parkera, i stället kommer det finnas en person som erbjuder sig att vakta din bil. På vissa centrala platser kan detta vara anställda personer, men i de allra flesta fall är det företagsamma personer som vaktar bilar. När du åker därifrån så ger du dem en slant som tack för besväret. Det är inget krav, men kutym att ge mellan 10- 20 Rand beroende på hur länge du stannar.
  • Tankning av din bil gör personalen på macken. Kör in på macken och rulla ner rutan så kommer de fram och assisterar. De har även med sig kortterminalen så du behöver aldrig gå ur bilen.
  • Även om integrationen blir bättre för varje år så är alla samhällen är starkt segregerade.
  • Det finns tolv officiella språk. Störst är isiZulu (25%), isiXhosa (16%), afrikaans 13%, engelska (10%).
  • I Västra Kapprovinsen är Afrikaans förstaspråk, men alla kan engelska.

Appar att ladda ner

–Whatsapp

–Dineplan

-All trails

Min senaste resa till Kapstaden var februari 2025.

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

7 dagars roadtrip i KwaZulu Natal

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: första veckan i februari
  • Temperatur: 25-30 C
  • Resesällskap: Maken
  • I väskan: Linnekläder, stor hatt, solglasögon och några ljudböcker
  • Boende: Hartford House (Mooi River) Thanda Safari (Hluhluwe), Forest Villas (St Lucia) – bör undvikas

Vi hade tre mål med den här resan 1. vandra i Drakensbergen, 2. besöka en Safari och 3. bada i indiska oceanen och däremellan bli lagom vilse för att göra oplanerade upptäckter. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Tre veckor innan avresa fick maken feeling i samband med ett musik-quiz och stukade foten. Hejdå vandring, och hej hej off-road körning med osannolika vyer och många bergspass.   

En fyrhjulsdriven bil hade passat perfekt för den sydafrikanska delstaten KwaZulu Natal som ligger i landets nordöstra hörn. Denna gröna och frodiga delstat är fylld av höga platåer och berg, inte minst Drakensbergen med sex bergstoppar över 3000 meter.  Som namnet antyder är regionen KwaZulu Natal en del av forna Zulu-riket, men efter Anglo-Zulu-kriget i slutet av 1800 talet följde brittiskt styre och många, många år av mörk historia, men också en viktig plats för Nelson Mandela och ANC. Idag är stora delar av regionen jordbruksmark och nationalparker varav flera på Unescos lista.

Drakensbergen

Vår resa mot Drakensbergen började i Johannesburg och därifrån körde vi direkt till Hartford House i Mooi River. Ett typiskt engelskt hotell och stuteri mitt på landsbygden med bra (inte fantastisk) mat där man kan pusta ut efter sina biläventyr. Om du har båda fötterna i behåll är det också en bra utgångspunkt om du ska åka till Tugela Falls (världens näst högsta vattenfall, 948 m) och den så kallade Amfiteatern i Norra Drakensbergen.Men utan två fötter fick det alltså bli bilburen upptäcktsresa. (Jag är inte bitter. Lovar.)

Bergspassen

Det är något väldigt kittlande med att köra över bergstoppar och upptäcka vad som gömmer sig bakom nästa krön. Med så många berg finns det gott om bergspass att välja på. På siten mountainpasses kan du se en förteckning av landets samtliga bergspass. Det mest kända är Sani pass som ligger vid gränsen till Lesotho (tag med passet).

Vi hade hört att man kunde köra upp för Sani pass med en SUV, men det stämmer inte. För att köra upp i Sani pass från den sydafrikanska sidan så måste man ha en 4×4. Det finns en gränspolis nedanför passet som nekar tillträde om du inte har rätt fordon. Vi hade en SUV och fick därför inte köra upp (och vi var för sent ute för att boka in oss på en organiserad tur från Underberg). Tji för oss, men vi njöt desto mer av väg P27 mellan Himeville och Mooi River.

Det är 60 km mellan Himeville och Mooi River, men denna ofta smala och slingriga och definitivt skumpiga väg kräver låga hastigheter. Det tog oss cirka tre timmar att klara av sträckan, men vi bjöds på hissnande vyer av Drakensbergen, små afrikanska byar, och oändligt med kor och getter som strosar omkring. Trots rejält skumpande hade vi gärna gjort det igen, men då med en fyrhjulsdriven SUV.

Utmed själva vägen finns nationalparken uMkhomazi som är en del av världsarvet Maloti Drakensberg Park. Och förstås bergspassen Nzinga Pass, Normandien Pass och Soutar’s Hill.

Lilla vägskolan

Provinsiell väg
Regional väg

Det brukar ta en timme innan man vant sig vid att köra på vänster sida av vägen, om man inte är extra kaxig och väljer en hyrbil med manuell växel. Vår upplevelse är att vägarna i Sydafrika är bra både i Västra Kapprovinsen och KwaZulu Natal. Så det finns ingen anledning att inte köra på egen hand. Vägarna har en bokstav följt av ett nummer.

Vägar som börjar med N (national) tillhör det nationella vägsystemet och är väldigt raka och väl underhållna motorvägar med hastighetsgränser mellan 100 och 120 km i timmen. Här får du oftast betala vägtullar.

Vägar som börjar med R (regional)  motsvarar en svensk landsväg. De är asfalterade och slingrar sig fram genom landskapet, då och då med ett hål i vägen. Inte sällan står det också varningsskyltar för kor, getter, leoparder och ibland flodhästar.

Vägar med bokstaven först P (provincial) är oftast en grusväg och kan vara mer eller mindre framkomlig. Vi körde på P-vägar med en Toyota Cross och det var på håret på flera ställen att det faktiskt gick att ta sig fram, särskilt uppe i bergen.

Vägar med bokstaven D (district) håller ungefär samma standard som vägar med P.

Väl värt att känna till är att vägarna är pepprade med fartkameror och att myndigheterna nitiskt skickar fortkörningsböter, så lätta på gasen även om det är frestande och gasar på när vägen är så fina. Det kan också vara värt att bensinmackarna är bemannade så du behöver inte ens kliva ut bilen. Och kortbetalningar föredras. De flesta bilmackarna har även enklare snabbmat och bra kaffe.

Nottingham road – väg R103

Genom det böljande landskapet i det som kallas Midlands går väg R103, mest känd under namnet Nottingham Road. Utöver det vackra och klorofyllgröna landskapet kantas vägen av ett par trevliga stopp ut med vägen, en blandning av museum, historia, hantverk, caféer och förstås en hel del getter. Här är några förslag.

Nelson Mandela Capture Site

En plats fylld av historia och symbolik. Här, den 5 augusti 1962, greps Nelson Mandela, en händelse som blev en vändpunkt i kampen mot apartheid. Minnesmärket som upprättades i början av 2020 består av 50 höga stålpelare som när de betraktas i rätt vinkel formar Mandelas ansikte. Intill finns ett museum som skildrar hans liv och motståndet mot förtrycket.

Ardmore Ceramics

En sydafrikansk designstudio i kategorin lyx. Studion som designar och tillverkar keramik och tyger grundades 1985 och samarbetar dels med lokala konstnärer, men också med Hermès som tillverkar Ardmores sidensjalar. Om du känner igen föremålen hann du kanske se dem under tiden de såldes på Svenskt Tenn i Stockholm. På området finns en keramikstudio, ett litet museum och en butik där den ena skapelsen är vackrare än den andra. Grundaren Fée Halsted som fortfarande är aktiv i bolaget bor också på området.

Piggly wiggly och Notties

Nej, det låter inte riktigt klokt, men det heter faktiskt Piggly Wiggly, som liksom Notties är ett litet inhägnat område utmed Nottingham road som erbjuder enklare restauranger, caféer och divserse små butiker med hantverk och kläder. Absolut inget märkvärdigt med europeiska mått, men ändå lite småtrevligt, och något som (de vita) sydafrikanerna gärna rekommenderar. Om du stannar här, missa inte affären med flätade korgar och den handgjorda pinnglassen Popco. Smaken garandilla, släkt med passionsfrukt, är farligt god, söt och syrlig på samma gång.

Safari i Hluhluwe

Drygt två och en halv timme norr om Durbans flygplats (eller fem timmar norr om Midlands) ligger nationalparken Hluhluwe–Imfolozi som inrymmer ett flertal safari-parker. Precis som Safari parkerna runt Kruger kan man här se “the Big Five”, men i en annan typ av vegetation och om jag inte är fel informerad i ett lite mildare klimat. Omedvetet hamnade vi på Dan Olofssons safari, Thanda safari. Nedan ett urval bilder, och snart en länk till en separat artikel om hela upplägget.

Jakten på bad i Indiska oceanen

Tittar på på satellitbilder verkar hela KwaZulu Natals kust vara en enda jättelång och fin sandstrand, men resultaten vid en googling säger något annat. För att inte behöva köra för långa omvägar beslutade vi oss för att hitta ett badställe mellan Durban och St Lucia. Även om Sodwana bay och området i närheten av Mocambique såg frestande ut så skulle det bli för långt att köra den här gången. Efter lite research hittade vi tre stränder. Salty Rock/Balito, St Lucia och Cape Vidal. Alla tre har breda ständer, behaglig temperatur (27 c), djupt vatten direkt och rejäla vågor med starka strömmar. Också gemensamt för stränderna är att de inte har några livvakter. Så inget för barn eller tunnisar, om man inte nöjer sig med att gå ut med strandkanten och skvätta.

Cape Vidal är i en helt egen kategori. En fantastisk strand inne i naturreservatet iSimangaliso där man kan kasta sig i vågorna eller titta på sportfiskarna som från strandkanten drar upp rejäla fiskar. För att ta dig till stranden behöver du köra igenom iSimangaliso och betala en dagavgift till nationalparken, värt varje rand.

Det finns enkla toaletter och duschar (och ett bord för att filéa fisk), men inget att handla, så ta med dig matsäck för dagen. Notera dock att det finns gott om apor i närheten som är väldigt sugna på din mat, så lämna inget obevakat. Det finns även skyltar som varnar för hajar och krokodiler bland annat. Men det verkade inte bekymra någon besökare.

PS Närmaste samhälle för Cape Vidal heter St Lucia. Trots det gulliga namnet är detta en bedagad och ganska sjavig semesterort, men om man bara ska sova så funkar det, men inte mer än så.  

Resan genomfördes 2-9 februari 2025

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

Neapel – pizza, mozza, pizza, mozza

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: sommar, första veckan i juni
  • Temperatur: 20-25 C
  • Resesällskap: Maken
  • Filmer att titta på innan du åker: Min fantastiska väninna, Eat, pray, love
  • I väskan: Linne, linne och solglasögon.
  • Boende: Costantinopoli 104

Det var en gång en stökig, maffiastyrd stad som ingen ville besöka, om man inte var tvungen att passera på väg till Amalfikusten. Men likt fågeln Fenix har Neapel rest sig ur askan, och lyckats skaka av sig sitt skamfilade rykte och blivit en spännande weekend destination, inte minst för matentusiaster. Till skillnad mot andra städer i 3-miljonersklassen drunknar inte centrum i kedjebutiker, snarare verkar staden stått stilla i tiden. Kanske beror det på att maffian och deras metoder skrämt bort dem och en hel del besökare, eller kanske beror det på en eftersatt ekonomi. Oavsett vilket, är Neapel en härligt kaotisk stad full av charm, historia och gastronomi. Och förstås platsen för mat med många “z” och Elena Ferrantes romansvit om Neapelfödda Lila och Elena.

Pizza, friterad pizza, och pizzaförbundet

Auktoriserad pizzeria
Margerita
Pizzeria Sorbillo
Friterad pizza

I Neapel är pizza en seriös angelägenhet som det inte skämtas om. Organisationen Associazione Verace Pizza Napoletana (AVPN) tillåter inte vad som helst att kallas pizza. De har därför tagit fram ett certifiikat för äkta “Vera Pizza Napoletana” som kräver att pizzan tillverkas enligt strikta traditionella metoder och bakas i vedeldade ugnar. Av Neapels 800 (!!!) pizzerior är endast 100 certifierade, alla dessa har begåvats med skylten “Vera Pizza”. Så vad gör då de andra 700 pizzeriorna? Några är helt enkelt obstinata och lägger osten och tomaterna i fel ordning, och några erbjuder den ganska makabra versionen “friterad pizza”, en dubbelvikt pizza deg med ost och fläsk som friteras i ister. Gott? Njae, men jag kan sträcka mig till annorlunda.

Om du vill djupdyka i pizzaförbundet så sätt dig i soffan och titta på första avsnittet av “Uggly Delicious” med David Chang på Netflix. Har du fler frågor, vänd dig till närmaste pizzaförbundsrepresentant i Neapel.

En mazza mozzarella

Vi åt någon enstaka pastarätt på resan, men i övrigt studsade vi mellan pizza och caprese. Neapel och Kampanien ska enligt expertisen ha världens bästa mozzarella. Det räcker som trigger för att beställa in osten på alla ställen med buffelprodukten på menyn. Gott, gott, gotti-gott-gott, MEN inte alls som den buffelmozzarellan som finns att köpa hemma. Den napolitanska mozzarellan är ordentligt fast i konsistensen och serveras ofta, och med fördel, tillsammans med ett hav av tomater från området runt Vesuvio ett par kilometer bort. Redan efter 48 timmar betraktas osten som passé och får avsluta sin livscykel som pizza-topping. Även mozzarellor certifieras, förstås. Ostar med DOP-status (Denominazione di Origine Protetta) garanterar att osten produceras enligt traditionella metoder med färsk buffelmjölk. Frågor på det?

Gränder och kloster

Neapels ursprung och hjärta är Centro Storico (gamla stan) som knipit en plats på UNESCO:s världsarvslista. Med 3000 år på nacken så är det inte så konstigt att det kryllar av trånga gränder där matmarknader, glassbarer, pizzerior, trippa-specialister, barer och småbutiker trängs med människor och bilar. Här finns också världens enda gata (San Gregorio Armeno) helt tillägnad till butiker som säljer julkrubbor sedan 1600-talet. Några små söta krubbor, men främst mega-krubbor till palatsägare. Onekligen charmiga kvarter, onekligen svårt att hitta utan karta. Väldigt roligt att gå vilse bland gränderna och ta en extra gelato eller ett glas av det lokala vinet Lacryma Christi (kristi tårar).

Mitt i detta livliga område hittar du klostret Santa Chiara, en oas med fantastisk majolikakeramik och en prunkande trädgård, en skön kontrast till närområdet. Är du fascinerad av religiösa artefakter eller utgrävningar så ta ett varv inne i museet, annars är den stora behållningen själva klosterbyggnaden.

Det välbärgade Neapel

Med utsikt över Neapelbukten poserar det kungliga slottet och den mest välbärgade delen av Neapel – Chiaia. Granne med slottet ligger det historiska konditoriet Gran Caffè Gambrinus, känt för sina traditionella napolitanska bakverk och sitt eleganta kafé där man lätt kan tillbringa ett par timmar med kaffe och prosecco som tillbehör till sötsakerna. Från konditoriet kan du blicka ut över Piazza del Plebiscito som förekommer i filmatiseringen av “Min fantastiska väninna” när Lila och Elena ska utforska staden.

Ett fåtal kvarter från strandpromenaden och slottet ligger Neapels motsvarighet till Östermalm. På kartan är det bara några kilometer från de äldsta delarna av Neapel, men det känns som en helt annan stad. I motsats till gamla stans oputsade stenhus, består den här stadsdelen av färgsprakande palats i raka led, liksom exklusiva butiker och trendiga restauranger. Letar du efter Armani eller Prada är det hit du ska bege dig. Polerat och nästan pizza-fritt.

Innan du lämnar Chiaia, ta en spritz eller martini på lönnkrogsaktiga cocktailbaren L’Antiquario. Baren som badar i mörkröd sammet, är lätt att missa eftersom den varken har fönster eller en skylt, endast en nästintill omärkbar ytterdörr. Dessutom är ingången vid en dubbelfilig väg, så du kommer tro att du gått fel, men adressen stämmer. Ring på klockan och be om att få komma in, eller om ni är fler än två, boka ett bord i förväg och få dig en dos av Al Capones tidsera.

Neapels bästa pizzerior

Auktoriserad pizzeria
  • Pizzeria da Concettina ai Tre Santi – innovativa pizzor. Certifierad av AVPN)
  • Pizzeria Carmnella – traditionella pizzor. Certifierad av AVPN.
  • Gino Sorbillo Antica Pizzeria – traditionella pizzor, en av de mest kända. (certifierad av AVPN)
  • Pizzerioa Gorizia 1916 – en av de äldsta pizzoriorna. Traditionella pizzor. Ej certifierad av AVPN.
  • Pizzeria Salvo – innovativa pizzor. Certifierad av AVPN.
  • 50 Kalo Di Ciro Salvo – moderna tolkningar av napolitansk pizza. Certifierad av AVPN.

Den här resan gjordes i juni 2023.

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

39 grader i augusti – ett oplanerat besök på östra Sicilien

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: högsommar (första veckan i augusti)
  • Temperatur: 34-43 C
  • Resesällskap: Maken
  • Filmer att titta på innan du åker: White lotus säsong 2, Kommisarie Montalbano
  • I väskan: Solhatt, solkräm, badkläder och linnekläder
  • Boende: La Posta i Syrakusa, Shalai i Linguaglossa

VEM åker till Sicilien mitt i sommaren? Så tänkte vi innan vi otippat fick hundvakt en vecka och hittade sista-minuten-biljetter mitt i sommarsemestern. Vips så var vi på Catanias flygplats och såg röken stiga ur Etna samtidigt som en bastuliknande värme bekräftade att vi befann oss halvvägs mellan Europa och Afrika. Hej 39 grader. Och så var det ju det där med granita som vi sett på Chef’s Table, äter de verkligen isglass till frukost?

ALLA har varit här. Greker, romare, araber, normander och spanjorer har alla gjort anspråk på Sicilien, lockade av dess strategiska läge och frodiga landskap. Varje nytt herravälde lämnade sina kulturella och kulinariska spår, vilket gjort ön till ett fascinerande smakmöte mellan öst och väst. Och det finns gott om bra råvaror lokalt. Den bördiga jorden runt Etna ger rikligt med frukt och grönt, inte minst oliver, apelsiner, pistagenötter och mängder av örter till den ganska rustika maten. Och vin förstås.

Vi gjorde ingen ansats att “riva av” hela ön, utan fokuserade på östra Sicilien, fyra dagar i sydöstra delen av ön och tre dagar norr om Etna och överallt såg vi spår av tidigare härskare. Eländigt nog hann vi inte med Taormina, vi var helt enkelt för sent ute. Redan innan White Lotus säsong 2 blev en succé så var den jet-set-byn Taormina ett superpopulärt resmål, nu är det omåttligt populärt. Istället blev det ett gäng andra strandhugg, markerade med röda ringar.

Sydöstra Sicilien – barockstäder, bad och Mamma Mia vibbar

Noto-dalen i sydöstra Sicilien är ett drömland för historie- och arkitekturälskare, särskilt om man har en hang-up på Barockstilen. Efter en stor jordbävning 1693 återuppbyggdes städerna här i barockstil, vilket gör att platser som Noto, Ragusa och Modica vimlar av pampiga fasader och pastellfärgade hus och maffiga katedraler. Inspektörerna på Unesco har haft fullt upp, och numera räknas hela dalen som ett världsarv, precis som kuststaden Syrakusa, en gång en av de mäktigaste grekiska städerna i Medelhavet.

Städerna i Noto-dalen är tätt bebyggda och försedda med ljusa, pampiga katedraler som byggts efter jordbävningen. Vackrast är Noto och märkligast är Ragusa som ligger högt på en platå och dessutom tvådelad sedan jordbävningen med en djup ravin mellan. Det finns ännu fler städer byggda under samma period och i samma stil, men hur många katedraler orkar man se på en vecka?

Noto
Ragusa
Ragusa

Syrakusa är historieintensivt, kustnära, vackert, trångt, turistigt och varmt. Staden är helt byggt i sten så även när solen gått ner ligger värmen kvar. Det känns som att det ångar fuktigvärme underifrån och eftersom det är mörkt ute upplevs det som ännu varmare än dagtid. (Undvik därför restauranger med plaststolar så riskerar du inte att glida ner på gatan, det kan hända den bäste).

Gamla stan i Syrakusa är vacker som ett vykort med stora torg (och katedraler förstås) samtlabyrintliknande smågator och gränder som har ett överflöd av sovernirbutiker och restauranger med fotografier på menyn. Men om du kan blunda för kommersen och ta till dig av stadens fascinerande historia, så ska man absolut göra ett stopp här och även passa på att handla på matmarknaden på Via Emmanuele de Benedictis. Se till att komma på morgonen eller iallafall förmiddag när det är som mest aktivitet på köttyxor, fiskförsäljare och trugande frukt- och grönsakshandlare. På samma gata som matmarknaden ligger en drös av trevliga och anspråkslösa fisk- och skaldjursrestauranger som Carnezeria, La Lenza och DiVino Mare som inte har foton på maten eller har menyer översatta till tyska. Om ni håller på att försmäkta av värmen finns det en bar runt hörnet med liiiite bris i alla fall – Barcollo.

Ca 45 minuter med bil söderut ligger semesterorten Marzamemi, en pittoresk före detta fiskeby dit italienarna själva åker för att semestra. Byn som grundades av araberna har mest tjänat som centrum för tonfisksindustrin tills det dog ut på 60-talet. Fiskeriets byggnader från 1600-talet står dock kvar och utgör en stor del av charmen. Torget Piazza Margarita sjuder av liv och liknar sceneriet ur Mama Mia, med skillnaden att det finns hintar om tonfisk överallt.

Marzamemi Piazza Margarita
Marzamemis #1
Marzamemi

Terrängen i sydöstra Sicilien är så här års knaster torr, och därmed också vackert ljus av sand, kalksten, torra växter, stenmurar och en hel del vild fänkål som pryder landsvägarnas kanter. Tyvärr har fänkålen sällskap av en hel del plastpåsar och skräp som ligger övergivna lite här och var. Det italienska sopproblemet högar upp sig 😉

Bada bör man…

…annars smälter man. Vill man ha det bekvämt och dessutom ha vin och mat på samma plats bör man ta sig till beach cluben Lido de Nereidi som ligger 14 km söder om Syrakusa. Här finns sköna solsängar, parasoller, turkost hav, vin, solsängs-servering och en enkel men bra lunchrestaurang, och dessutom så fläktar det och några småbarn såg vi inte röken av. Här kan du lätt tillbringa en hel dag, även när temperaturen klättrar över 40 grader. Men som med alla andra beach clubs i Italien gäller det att boka sin plats i förväg, särskilt på helger. Ta med kontanter till parkeringen som ligger ett par kvarter bort.

Lido de Nereidi
Lido de Nereidi
Lido Dune

Inte lika vackert turkos hav, men desto fler beach clubs finns i det sydöstra hörnet: Lido Blu White, Lido Dune Beach och Puravita Beach Resort. Två snäpp ner i upplevelsen mot Lido de Nereidi, men ändå trevligt. Det är pyttesmå vägar för att ta dig dit, men följ GPS:n, även när du börjar tvivla.

Nordöstra – vin och vandring

Catania tyckte vi inte om. Rörigt, smutsigt och sjukt mycket trafik. Skippa. Och Taormina gick vi bet på eftersom hotellen var slut. Därför blev det istället besök på Etnas norra sida, en bördig sida med mängder av vinodlingar.

Strax söder om Etna förändras landskapet. Det torra, heta klimatet i söder ersätts av lummiga och bergiga grönområden, som gjorda för vin och vandringsleder. Centrum för många av vandringslederna är samhället Linguaglossa som är byggt på gamla lavarester från Etna. En ganska ordinär ort, men funkar bra som utgångspunkt för utflykter och dessutom var någon modig människa, vågat satsa på ett litet designhotell med en gourmet restaurang. Hotell och restaurang heter båda Shalai. Allt var bra här, även priset.

Shalai
Shalai

Bland trevligheterna i närområdet är den lilla byn Castiglione de Sicilia, en sömnig liten by där tiden stått stilla. Byn är som tagen ur en gammal italiensk film med sina smala gränder, gamla stenhus och små kaféer där lokalborna gärna samlas för en espresso eller ett glas vin och äldre herrar som sitter på bänkar och grubblar över livet. Onekligen gulligt och ett ställe där du kan köpa hus för en spottstyver, om du nu går i sådana tankar.

Castiligione de Sicilia
Piaggo, certo!

Vandringsleder finns det som det kryllar av. Känner du att du vill sänka kroppstemperaturen kan du leta upp någon av flera leder som tar dig till Alcantara Guerne, en ravin där vattnet kommer från toppen av Etna och även under sommaren maxar på 15 grader.

Isglass till frukost?

Va!?! Jo, på Sicilien, tillsammans med en brioche och förstås någon form av espresso. Om du läser detta i november när temperaturen i Sverige börjar närma sig nollan så känns det avlägset, men när termometern är närmare 40 än 30 så känns det som den mest självklara starten på dagen.

Innan vi åkte såg vi hade sett ett avsnitt av Chef’s Table på Netflix (säsong 4) innan vi åkte, så därför styrde vi kosan mot Caffé Sicilia i Noto för att få smaka öns bästa variant. Granita är som glassens coola, lite flummiga kusin från Italien som inte riktigt orkar engagera sig i allt det där med gräddbaser och perfekta texturer. Istället är den som en vuxen slush. En lätt kornig blandning av is, socker och smak, ofta från citron, kaffe eller andra frukter och bär. Eller varför inte mandelmjölksbaserad. Märkligt, ovant, men väldigt gott. En bra start på dagen? Absolut.

Caffé Sicilia, Noto
Mandelgranita

Åk till Sicilien, men vänta tills september…..

Arrancina
Lokal burrata

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas

Franschhoek – gourmetvecka utan att råna banken

Publicerad den av Margaretha Finnstedt
  • Årstid: mitten av januari
  • Temperatur: 28-32°C, torr och behaglig värme (men februari lär vara mer behaglig temperatur)
  • Resesällskap: Maken och vänner från Kapstaden
  • I väskan: Dagtid = flip-flops eller sandaler och avslappnade kläder. Vissa exklusiva restauranger har en något mer formell klädkod, så en klänning för kvinnor och en blazer för män funkar fint.
  • Boende i centrala Franschhoek: The Belmont (budget), Le Quartier Francais (lyx)
  • Boende i utkanten av Franschhoek: Angala Guesthouse (mellanklass)
  • Ta dig runt: Hyrbil och Uber

Franschhoek är min “guilty pleasure”. Gång på gång återvänder jag till den lilla byn öster om Kapstaden för att under en vecka njuta av gourmetmat och vin i världsklass – utan att behöva ta banklån. Platsen är en fest för alla sinnen, med bedårande koloniala hus och prunkande trädgårdar, lavendelfält, vingårdar och höga berg som kuliss. Här finns fler gourmetrestauranger och lyxhotell per capita än någon annanstans i världen till en bråkdel av priset jämfört med stjärnkrogarna i Europa och USA. Om Michelin-guiden någonsin bestämde sig för att recensera restauranger i Afrika skulle de ha fullt upp under lång tid.

Lunchpicknick på Warwick Estate

Det franska arvet

Många av hotellen och restaurangerna i Franschhoek bär franska namn. Skälet är byns historiska band till hugenotterna, de franska protestanter som flydde religiös förföljelse i slutet av 1600-talet. De 300 hugenotter som kom till Godahoppsudden mellan 1688 och 1689 förde med sig kunskaper om vinodling och vinframställning. Många av de gårdar och vingårdar som hugenotterna etablerade runt 1700-talet finns kvar än idag och bidrar till Franschhoeks rykte som ett förstklassigt vinproducerande område. Det finns förstås också en mörk sida av historien som en konsekvens av kolonialismen som inte får glömmas bort. I det lokala Hugenotmuseet finns mycket att lära.

Kaffepaus

  • Babylonstoren – kaffeperfektion på en kolonial gård – en destination i sig – 20 min bort
  • Terbodore – kaffe, smörgåsar och kakor (och ibland en riktig Terbodore) – centrala Franschhoek
Babylonstoren
Babylonstoren
Terbodore

Tre timmars luncher

De flesta vingårdar erbjuder vinprovningar och hälften av vingårdarna har riktigt bra restauranger som serverar lunch och middag. Liksom min sydafrikanske vän Joanne och hennes man Paul så tillbringas gärna lördagen eller söndagen på en vingård för en riktigt lång lunch, minst tre timmar, antingen á la carte eller picknick-lunch. Boka i god tid. Många finns tillgängliga via Dineplan.

Det finns många alternativ bland vingårdarna. Vissa är mycket familjevänliga, komplett med lekplatser och saccosäckar, medan andra riktar sig mer till seriösa vinentusiaster och erbjuder en mer formell matupplevelse. Är man i Franschhoek en hel vecka så är det trevligt att blanda. Här är några av våra favoriter:

  • La Petite Ferme – fantastisk utsikt över dalen och superb mat (här finns även ett hotell som ska vara fantastiskt)
  • La Motte – utmärkt mat och omgivningar, och härliga picknickkorgar
  • Warwick estate – avslappnad lantlig stil vid en damm, främst picknickkorgar
La Motte
La Petite Ferme
Warwick Estate

Kvällsrestauranger

Eftersom 20 av de 76 restaurangerna i Franschhoek håller Michelin-nivå är det svårt att peka ut de bästa restaurangerna. Vad du än bestämmer dig för, måste du boka i god tid. Det enklaste sättet är att använda appen Dineplan. Som med de flesta bättre restauranger i världen kräver flera av restaurangerna en förskottsbetalning. Beloppet dras sedan av från notan. Om du vill ha fler restaurangrecensioner, gå till gourmetguide.co.za.

  • Le Petit Colombe – modern elegans, gourmetmat i högsta klassen med en trevlig överraskning efter middagen. Ligger vid foten av berget. Toppenklass.
  • Protogé – centralt – avslappnad atmosfär – har aldrig gjort oss besvikna. Samma ägare som Le Petite Colombe men väsentligt enklare.
  • Grand Provence Estate – vykortsvackra lokaler i klassisk stil. Tjusigt med stort “T”. Kreativ matlagning.
Grand Provence
Le Petite Colombe

Lokala marknader

Om du besöker området på en helg så får du inte missa någon av de lokala marknaderna, en slags variant på bondens marknad fast live musik och minst en vinbar. Välj en av dem och passa på att äta lunch på marknaden och slå dig ner och njut av stämningen. Närmast till hands är Franschhoek Village Market, öppet varje lördag mellan 9-15.

Boende? Så många val, så lite tid

Precis som med restaurangalternativen i Franschhoek väljer du mellan bra, fantastiskt eller otroligt. Några gånger har vi bott i centrala Franschhoek för att kunna promenera till några av restaurangerna, men vi har också bott en taxiresa bort för att njuta av lugnet och för att lättare kunna hoppa på en vandringsled på morgonen. (Rekommendationer för boende finns högst upp i artikeln.) Nästa gång jag åker till Franschhoek hoppas jag kunna bo på antingen Akademie Street Boutique Hotel and Guest House, Last Word eller La Petit Ferme.

Värt en omväg

Det lilla området Hemel-en-Aarde (himmel och jord) är känt för sina eleganta Pinot Noir och Chardonnay-viner. Utmed en 20 km långsamt stigande landsväg finns fantastiska vyer över naturreservat och Sydatlanten samt 20 boutiquevingårdar. På denna väg finns tre distinkta jordmåner (terroir) och tack vare höjdskillnaderna minst tre olika mikroklimat, vilket skapar perfekta förutsättningar för att odla druvor av högsta kvalitet. Flera av vingårdarna erbjuder vinprovning, men endast ett fåtal erbjuder mat.

Nästan i vattnet i Hermanus, ligger den lilla och lågmälda restaurangen Perlemoen med enkel och god mat som specialiserat sig på havsöra (abalone). Väldigt ovanligt och väldigt gott. En trevlig lunchutflykt. En extra bonus är utsikten och möjligheten att titta på de modiga badarna i hamnen.

Resorna till Franschhoek gjordes 2024, 2020, 2016, 2015, 2012, 2008.

Lyckorus efter förrätten på Post & Pepper i Stellenbosch.

Margaretha Finnstedt

The Curated Atlas